Ledare: Se in i framtiden genom att se tillbaka

Sedan jag passerade 60-strecket blickar jag oftare bakåt än framåt. Det är förmodligen naturligt, eftersom jag vet att jag har mer liv bakom mig än framför mig och en massa framtid som jag kommer att missa. Enligt den senaste statistiken levde det 2 687 personer i Sverige som hade fyllt 100 år, så på 50-årsdagen hade jag fortfarande en teoretisk chans att halva livet var framför mig. Däremot finns det inte en enda människa på planeten som bevisligen har levt i mer än 120 år, så nu är det ingen tvekan längre – jag är inne på målrakan.

John Göransson

Det kan ha sina fördelar att blicka tillbaka. Framför allt kan det hjälpa till när man ska blicka framåt. I dag har vi två stora hot mot mänskligheten: klimatet och resurserna. De är båda en produkt av samma två saker: befolkningsutvecklingen och välfärdsutvecklingen.

När jag var barn handlade debatten om två saker: befolkningsexplosionen och fattigdomen i “U-länderna”. Hotbilden var enkel: Människor från fattiga länder skulle, likt under folkvandringstiden år 370-600, välla in i “I-länderna” och hota våra samhällen. Lösningen var “U-hjälp”. En av Hasseåtages odödliga sketcher handlar om detta.

U-hjälp eller demokrati?

Huruvida det var U-hjälp eller demokratiutveckling, liberal ekonomi och fritt företagande som fick många folkrika länder att resa sig ur det yttersta armodet är omdiskuterat, men man kan lätt konstatera att de i dag allra fattigaste länderna alla finns i Afrika och är offer för korruption, krig och politisk instabilitet. De är jordbruksländer och de exporterar råvaror som kaffe, vanilj, tobak, uran, malm och diamanter. Gemensamt för samtliga produkter är att de har hela sitt förädlingsvärde framför sig, intäkter som framför allt hamnar i länder med demokrati. liberal ekonomi och fritt företagande.

Tillbaka till 60-talet. Kring 1960 passerade jordens befolkning 3 miljarder människor, efter 15 år av kraftig ökning och då startade debatten. Samtidigt började många fattiga länder resa sig. Världens BNP-tillväxt ligger på i genomsnitt runt 3% per år, Sveriges ligger på måttliga 2,6%. Samtidigt har Indiens ökat med 6,1% per år, Kinas med 9,5% per år, Sydkoreas med 7,3%, Nigerias med 5,6% och Thailands med 5,4%, för att ta några exempel.

Skräcken byttes mot miljöhot

Skräcken för hoten befolkningsexplosion och folkvandring till väst klingade så småningom av och byttes mot miljöhot. Även denna gång var det väst som skapade problemen och satt på lösningarna. Vi skulle sluta flyga, sortera våra sopor, sätta upp solpaneler i Norrland, kasta ut torktumlarna, sluta äta kött och, framför allt, skämmas. 

När det bästa vi kan göra för planeten är det allra enklaste: Låt bli att skaffa barn.

Straffskatt på barnafödande?

Tänk den politiker som vågar föreslå något av detta: Barnbidrag bara för två barn, straffskatt om man skaffar fler. Den som har fler än tre barn får själv ta kostnaden i form av skolgång och annat. Framför allt: satsa på att driva upp en rejäl barnskam.

Jag skämtar naturligtvis. Det gör inte de som tycker att vi måste sluta äta kött. Jag undrar vad de tycker att vi ska göra med alla kor?

Vi kan göra precis tvärtom. Vi kan fortsätta att utveckla förnybara drivmedel och cirkulära lösningar. Vi kan satsa stort på CO2-infångning, för att stoppa klimatutvecklingen och kanske rentav vända den. Vi kan satsa på GMO, så att vi kan rädda miljoner liv i fattiga länder och få maten att räcka åt alla. Vi kan sluta se klimat- och resurskrisen som ett svenskt problem och inse att det, precis som covid, är ett globalt problem som vi måste lösa tillsammans, med globala åtgärder.

Mycket av de här sakerna pågår redan. Det vet du, eftersom du förmodligen jobbar med dem hela dagarna. Men de får inte mycket plats i den allmänna debatten. Vad tror du att en genomsnittlig svensk vet om CO2-infångning?