Ledare: Populism är som att kissa i sängen

Devalveringar är som att kissa i sängen – varmt och skönt i början sedan blir det kallt och otäckt. Samma sak gäller med övergivna klimatmål.

John Göransson

Det var nationalekonomerna som brukade använda sängkissarmetaforen under finanskrisen i början av 90-talet. Den som då föreslog att vi skulle släppa kronan fri mot euron anklagades för landsförräderi och fick löpa gatlopp i medierna. Nu är vi där igen och metaforen har dammats av. Men den här gången är det inte bara räntor och kronförsvar det handlar om utan dessutom om klimatet.

Populism fungerar inte

Fr att kunna tala om populism måste vi först definiera vad populism är. Det är att leverera vallöften som inte går att hålla. Exempelvis lovade S högre straff och fler poliser i den senaste valrörelsen, men inte sänkt brottslighet, av den enkla anledningen att det inte går att lagstifta om sänkt brottslighet.

Sveriges populistiska partier – MP och SD – strör däremot gärna omöjliga vallöften omkring sig. SD:s paroll ”Inga islamister på våra gator” kanske ni minns? Som tur är står det inte i Tidöavtalet att islamister ska förbjudas från att beträda gatorna, däremot finns gott om exempel på islamistiska aktioner i det offentliga rummet. Det var helt enkelt ett vallöfte som inte gick att hålla i en demokrati.

Populismen äter sina barn

Miljöpartiet är ett exempel på hur populismen äter sina barn. Populismen fungerade till den dag partiet hamnade i regeringen och tvingades expediera realpolitik som gick stick i stäv med de egna parollerna om öppna gränser. Dessförinnan hade partiet tvingat S att stänga kärnreaktorer och därmed orsakat en energikris. När partiet var nästan helt utplånat hoppade det av regeringen. Eller blev utkastat, jag var inte med bakom kulisserna.

Nu är det SD som har MP:s gamla roll i regeringen. Ett Tidöavtal dikterar mycket av politiken och det gäller inte minst klimatpolitiken. Där MP tvingade fram stängda kärnreaktorer tvingar nu SD fram sänkta skatter på fordonsbränsle, sänkt reduktionsplikt och övergivna klimatmål. Våra barnbarn kanske kommer att diskutera vad som var värst för klimatet; att stänga kärnreaktorerna eller sänka reduktionsplikten.

Vetenskapen beviljar inga uppskov

Problemet är vetenskapen. Likt döden i ”Det sjunde inseglet” beviljar den inga uppskov. Den säger ganska tydligt att människan är på väg att förstöra klimatet. De flesta med gymnasial eller postgymnasial utbildning tror på det och är överens om att det måste till drastiska åtgärder för att vända utvecklingen.

Populismens vapen mot vetenskapen är enkelt. Vetenskapsmännen döps om till ”eliten” och ställs mot ”vanligt folk”. ”Eliten i Stockholm vill att vanligt folk ska cykla till jobbet, medan de själva flyger privatjet mellan klimatkonferenserna”. Sant eller ej så kan ”vanligt folk” med denna insikt i ryggen tanka SUV:en och boka nästa chartervecka till Platanias. Gärna drastiska åtgärder, men en krona mer per liter en alltför drastisk åtgärd.

Så lite eller mycket som möjligt

Kristersson, Busch, Daghostar och Pehrson visste detta när de satte sig med Åkesson på Tidö. Målet: Ge honom så lite som möjligt men tillräckligt för att han ska sitta still i båten.

Åkessons agenda var den andra sidan av samma mynt: Målet: Få så mycket som möjligt för att sitta kvar i båten. Det var starten på ett fyra år långt gisslandrama där regeringen lydigt gör som Åkesson säger för att slippa släppa in honom i regeringen.

Klimatminister Romina Pourmokhatari, som definitivt postgymnasial utbildning, vet att klimathotet är på riktigt. Det vet SD också, men partiet har med stor framgång gått till val på att strunta i det.

Klimatmålet övergivet

När över 200 företagare och branschorganisationer i Sverige, däribland Avfall Sverige och hela dens svenska bioenergibranschen på debattplats i DI konstaterar att regeringen ha övergivit klimatmålen är det utomordentligt allvarligt. Innan dess sågades förslaget om sänkt reduktionsplikt längs med fotknölarna av i stort sett alla remissinstanser. Men lägre priser vid pumpen vägde tyngre,

Det går inte att strunta i klimatet. Det är som att kissa i sängen. Först är det varmt och skönt, med lägre bränslepriser och färre jobbiga pålagor. Sedan blir det otäckt när vi måste ta till riktigt drastiska åtgärder. Om vi i stället hade fortsatt på den inslagna vägen hade vi fått betala vad drivmedlen faktiskt kostar, i stället för att tanka på kredit. Det finns inget skuldsaneringsinstitut att vända sig till när vi har överskridit klimatkrediten.

Samer mot vindkraft, svält mot GMO

Det finns förstås en motsvarande problematik på den andra extremen. Där vinner en sameby alltid över en vindkraftspark. Där är motstånd mot GMO viktigare än att producera tillräckligt med mat och där är mörker och kyla den enda framkomliga vägen. <innovationer och teknisk utveckling är den kapitalistiska djävulens påfund.

Tyvärr är det mellan dessa två ytterkantsrörelser vi är klämda. De som förnekar eller struntar i klimatets realiteter och de som förnekar eller struntar i vad som faktiskt går att åstadkomma.

I nästa val ska jag rösta på det parti som lovar att bara fatta beslut som har vetenskaplig grund. Tyvärr lär inte ett sådant parti klara riksdagsspärren. Liberalerna var en gång, åtminstone i grunden, ett sådant parti. Det var då det.