Debatt:

Trögt att flytta avfall över gränserna

Avfalls- och återvinningsindustrin i Europa upplever allt längre handläggningstider för ansökningar om gränsöverskridande transport av avfall (TFS). Denna olyckliga utveckling kan bidra till att försena den cirkulära ekonomin i Europa.

Kjetil Vikingstad, VD i Geminor

Gränsöverskridande transporter av RDF (Refuse Derived Fuel) eller SRF (Solid Recovered Fuel) är exempel på försändelser som kräver skriftlig förhandsanmälan och tillstånd. Detta regleras för närvarande av förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall i Europa. Det är producenterna eller mäklarna – de så kallade ”anmälarna” – som ansöker om tillstånd att exportera material i ursprungslandet.

Den befintliga förordningen är viktig eftersom den möjliggör övervakning och kontroll av avfallstransporter och säkerställer att material- och energiåtervinning – för att inte tala om bortskaffandet av avfall – hanteras på ett miljömässigt ansvarsfullt och lagligt sätt.

Tre månader längre handlägning i Sverige

Under de senaste två åren har avfallsmarknaden i Europa påverkats av covid-19 och en allt svalare ekonomi, vilket har lett till minskade mängder avfall. Som en konsekvens har några av de avfallsimporterande länderna med tiden blivit exportmarknader och vice versa, vilket leder till ändrade riktningar för internationella avfallsflöden.

Som ett resultat är de relevanta myndigheterna i EU/EES nu överbelastade med ”Transfrontier Shipment of Waste” eller TFS-applikationer. Handläggningstiden för ansökningar har förlängts avsevärt i flera länder: till exempel i Polen har handläggningstiden förlängts med cirka fyra månader, medan det i Sverige krävs tre månader längre handläggningstid än normalt. Handläggningstiden för tillstånd i länder som Danmark, Italien och Storbritannien har också förlängts kraftigt.

Även om myndigheterna gör sitt bästa skapar denna situation nu utmaningar för hela värdekedjan av material för material- och energiåtervinning. Vissa länder hanterar detta bättre än andra, men handläggningstiden beror också på om ansvaret för att ge samtycke ligger på många lokala myndigheter eller en central myndighet.

En utmaning idag är att ansökningsprocessen är full av formaliteter, och att insändaren därför är skyldig att tillhandahålla mycket detaljerade handlingar och journaler. Att avsätta mer resurser för att hantera denna process blir därför allt viktigare, just för att vi behöver mer kvalificerad arbetskraft som kan behandla det växande antalet ansökningar. En åtgärd som också kan förbättra nuläget är att införa ett ”snabbspår” för aktörer som lämnar in dussintals ansökningar med ungefär samma innehåll varje år.

Dagens regelverk ersätts

Som internationell mäklare och logistikoperatör ser vi att branschen är bäst betjänt av att förenkla regelverket. De ändringar som nu föreslås för att förbättra den nuvarande EU-lagstiftningen lovar dock inte en snabbare handläggningsprocess.

Bland förslagen finns att inrätta en separat grupp på EU-nivå som ska samarbeta kring och upprätthålla regelverket. EU-kommissionen hoppas därmed kunna stärka hanteringen av tillsyn och sanktioner. En annan förväntad förändring är att grönlistade avfallsresurser, som papper och kartong för återvinning, så småningom också måste anmälas i förväg.

Om dessa och andra förslag antas i en ny förordning kan vi förvänta oss en skärpt kontroll av gränsöverskridande transporter. En mer komplex reglering kan i värsta fall leda till en situation där handläggningstiden förlängs ytterligare. Detta kommer i sin tur att orsaka problem i stora delar av värdekedjan.
Om mer av vårt avfall ska kunna omvandlas till nyttiga resurser som RDF, SRF, trä, papper och plast måste nya regler underlätta etableringen av en cirkulär ekonomi. Att förenkla transporterna av avfallsresurser kommer att vara ett viktigt steg mot ett mer hållbart Europa.