Ledare

Här är alla drabbade men nästan ingen bryr sig

Klimatångesten griper gärna tag i oss nordbor. I Grekland, där detta skrivs, verkar de flesta inte bry sig, trots att landet drabbas mycket hårdare av den uppvärmning som inte längre går att förneka.

John Göransson

Jag tillbringar en månad i vårt hus i Chania på Kreta. Familjen kom ner och höll mig sällskap över helgerna, det var fantastiska dagar. Solen sken för det mesta och temperaturen kröp ofta över 20 grader. Vi badade på juldagen.

24 grader i december

En dag var det 24 grader varmt när jag åt lunch på en uteservering. Lokaltidningen skrev flera gånger att det var rekord. Alla levde som på sommaren och det var i princip tomt inomhus på restauranger och i barer. Vi vet också att 2023 globalt blev det varmaste året hittills, mycket nära det 1,5-gradersmål som vi kan konstatera att vi inte kommer att klara.

Jag vet att det är skillnad på väder och klimat. Men för mig, som pendlat mellan Sverige och Grekland i 30 år, är det ingen tvekan om att klimatet har förändrats. På sommaren duggar värmeböljorna så tätt att vi numera undviker att resa ner juni-augusti. Tidigare hade vi kanske en rejäl värmebölja om året, med temperaturer över 40 grader. De senaste åren har vi haft flera stycken och ibland har de varat i över en vecka. Den senaste hade vi så sent som i oktober. Skogsbränder har rasat, AC-anläggningar har överansträngt elnäten och vattnet har sinat.

Dåliga skördar

Min vän vinodlaren berättar att vinskördarna har mer än halverats sedan han och hans fru startade verksamheten för 15 år sedan. Det är värmen som stället till det. Druvorna mognar för snabbt på stockarna och får för lite juice. De har hittills kunnat hålla produktionen uppe genom att ta över mer land och köpa druvor från andra odlare. ”Samma sak händer i hela vinvärlden, det är bara britter och danskar som gläds åt utvecklingen”, säger han när vi ses på hans restaurang. Det är likadant med olivodlingarna, meddelar min granne som har fördubblat priset på sin olja.

I Norden diskuteras kliamtförändringarna ivrigt. Så är det inte här. Grekerna planerar i stället att utvinna mer olja och gas ur medelhavet, inte minst runt Kreta. I ett land som utan problem skulle kunna klara av all elförsörjning med solpaneler är det fortfarande fossila bränslen som dominerar. Det tycks bara vara i Bryssel som Grekland har en åsikt i frågan.

Statsbidrag till omställning

Kriget i Ukraina blev en väckarklocka i landet, som var ett av de mest naturgasberoende i Europa. Satsningar gjordes på el- och vindkraft men samtidigt öppnades nedlagda kolgruvor och prospekteringen efter nya olje- och gasfält intensifierades. Det är framför allt om det konflikten med arvfienden Turkiet handlar om just nu.

Visst görs det saker för att minska CO2-utsläppen – eller snarare för att avlasta det överansträngda elnätet. Hushåll får statsbidrag för att byta ut ineffektiva AC-aggregat och radiatorer mot effektiva luftvärmepumpar. Vi gjorde det för ett par år sedan och det märks på elförbrukningen. Varmvatten får vi från solfångare på taket, det är vi långtifrån ensamma om. Det bidrag som tidigare utgick för att koppla solpaneler till elnätet avskaffades för flera år sedan. Det blev för populärt och elleverantörerna ville inte riskera sina intäkter.

När svenska medier ständigt skriver om klimatmålen så är det rätt tyst om saken i grekiska medier. När de nämns beskrivs uppvärmningen som ett globalt problem. I Sverige är vi bra på att ta på oss skulden för saker, grekerna är bra på att ge andra skulden. Jag har studerat grekiska nutidshistoria ganska ingående så jag vågar påstå att jag vet vad jag pratar om här.

De enda som källsorterar

Detta får förstås praktiska konsekvenser. Våra grekiska vänner säger att vi är de enda de känner som lägger plast, kartong och metall i en container, mat- och restavfall i en annan och glas i en tredje.

Elbilar är en okänd företeelse på Kreta. Förutom de små elektriska sopbilar som ilar fram i de trånga gränderna. Elmoppar och elcyklar börjar däremot vinna terräng, eftersom de går att ladda hemma i vägguttaget, jag har aldrig sett en laddstolpe någonstans. Vi cyklar, trots att det är livsfarligt.

Insamling av matavfall är en okänd företeelse här. En del kompostering förekommer, men på privat initiativ och aldrig för att generera biogas. I norra Grekland byggs en del biogasanläggningar, men råvaran till dem kommer från jordbruket. I ett land där man på grund av feldimensionerade avloppsledningar inte kan spola ner toapappret finns gott om råvara till biogas i husållsoporna.

Inget pantsystem

Som svensk hör det lite ont i mig varje gång jag knycklar ihop en burk eller pet-flaska och slänger i återvinningskärlet. Ännu värre är insikten om att de flesta slänger dem i restavfallet. Pantamera har inte nått hit. För ett par år sedan fattades beslut om att införa ett retursystem, med pantpriser och allt. Sedan dess har det varit knäpptyst om saken. När jag försöker diskutera saken med mina vänner får de något trött i blicken och byter snabbt samtalsämne. Vi befinner oss ljusår från varandra i den här frågan och jag orkar inte vara bror duktig från Sverige.

Många på vänsterkanten tycker att ”Greta” är en tuff tjej och skyller klimatförändringarna på kapitalismen. Men det är hennes aktivism och antiauktoritära inställning som imponerar på dem, vad hon tycker i sakfrågorna intresserar dem föga. Många lyssnar mer på skrock än på vetenskapen, väldigt få försöker minska sin egen klimatpåverkan.

Så sträck på er, nordbor! Ni som har värmepump, sätter solpaneler på taket, kör elbil (eller åker kollektivt), sorterar sopor, pantar burkar, skippar plastkassarna och sänker inomhustemperaturen. Ni för handlingen framåt, här står tiden stilla. Jag själv står med en fot i varje läger och försöker göra mitt bästa där jag är.