Ledare:

Plånboken styr vår förändringsvilja

Klimataktivister lever gärna i villfarelsen att vi vanliga människor kommer att förändra våra beteenden, om vi bara förstår att vi måste göra det. Här är tre exempel på att de har fel.

John Göransson

”Lyssna på forskarna!” Så börjar många uttalanden från klimataktivister som vill få medborgarna att förändra sina beteenden i mer klimatvänlig riktning. Deras grundtes är korrekt. Vi måste ändra våra beteenden om vi ska rädda klimatet.

Annan forskning, som psykologi socialantropologi och etnologi, pekar på att det vi inte kommer att göra det, åtminstone inte för att rädda klimatet.

På andra sidan står de som är livrädda att tvingas ändra sina liv med SUV, eluppvärmd uteplats och all inclusive-semestrar i Thailand. De väljer att blunda för vrkligheten genom att förneka dess existens. De drar gärna åt det konspirationsteoretiska hållet, där vetenskapen är en del av den djupa staten, som av oklara skäl vill förslava mänskligheten.

I mitten står resten av oss, vi superokändisar som vare sig är experter, influencers, aktivister eller konspriationsteoretiker. Eftersom vi superokändisar sällan förekommer i medierna inbillar vi oss gärna att det är vi som är de konstiga och de andra som är de normala.

Exempel 1: Klimatvänlig vodka?

Allt detta reflekterade jag efter att jag besökt alkoholmonopolets lokala butik för att fylla på barskåpet.

Det började vid vodkaflaskorna. Eftersom vodka är en synnerligen generisk produkt – förutom de allra sämsta sorterna – blir valet en balansgång mellan plånbok och samvete. Inte för billig, det märks på smaken. Inte för dyr, de märks inte på smaken, inte rysk eller med ytterkartong, det sätter samvetet stopp för.

Längst inne i hörnet fick jag syn på en halvliter Absolut vodka i pappflaska. Den fick  det bli! Jag tittade inte så noga på prislappen, inte kunde väl Absolut ta extra betalt för att flaskan var av papp? (Flaskorna är gjorda av 57 procent kartong och med ett innerfoder av biobaserad plast).

Absolut Papp

Slutat med plastkassar

Så kom jag till kassan. Framför mig stod en ung man. Han frågade kassören om de hade plastkassar. "Vi har valt att sluta med dem för miljöns skull", svarade kassören tålmodigt. "Men papperskassarna har samma pris och är lika stora som plastkassarna", fortsatte han och nu blev det uppenbart att han talade utifrån bolagets Q&A-policy.

"Kanske det. Men plastkassarna rymmer ändå mer, eftersom de är elastiska", svarade kunden, som redan hade insett att slaget  var förlorat och tålmodigt köpte en papperskasse. Han var nog vare sig klimataktivist eller konspirationsteoretiker. Han var helt enkelt en av de superokändisar som hellre betalade för en plastkasse som han kunde återanvända till restavfallet än för en papperskasse som knappast kan återanvändas till någonting.

Själv har jag förstås en tjusig ryggsäck och köper nästan aldrig bärkassar, oavsett material. Jag är så medveten! När jag kom hem kollade jag vad jag hade betalat för min "klimatvänliga" vodkaflaska och konstaterade att literpriset är 442,00 kronor, att jämföra med 355,71 kronor för exakt samma dryck i glasflaska. Mitt val hade kostat mig drygt 43 kronor!

Jag kommer nog att köpa en glasflaska nästa gång. Absolut Papp får göra sällskap i barskåpet med de mer flamboyanta buteljerna Absolut Disco, Absolut Leather och Absolut Rainbow,  från Absoluts insomnade Pridekampanj.

Exempel 2: Minns ni flygskammen?

Flygskammen nådde sin höjdpunkt strax innan covid stängde gränserna och satte nästan alla flygplan på marken. Vi skulle helst inte resa så långt på semestern och om vi ändå gjorde det skulle vi ta tåget.

Jag, som bor delar av året på Kreta, fick ta emot mycket spott och  spe från flygskamsna vänner som tyckte att mitt flygande var oacceptabelt. Klimatkompensation var bara bluff  och mitt argument att familjen inte har haft bil på tio år fnös de åt innan de innan de satte sig i sina bilar och ilsket fräste iväg till sina lantställen.

Flygskammen smittade och jag satte mig att räkna. Jag kom fram till att tågresan från Stockholm till och från Kreta i själva verket var en klimatmässigt tveksam tåg- buss- och båtresa som skulle ta en vecka längre än flyget och kosta 8 000 kronor mer, plus kostnader för hotell, hytter och måltider på vägen. Valet mellan att sälja huset på Kreta och ta flyget var ganska enkelt. Eftersom klimatkompensation i medierna hade utdömts som bluff kunde jag strunta i den och spara några hundralappar på varje flygbiljett.

I dag ser jag hur mina tidigare flygskamsna vänner lägger ut bilder på Instagram från Spanien, Thailand, Mexico och andra avlägsna platser dit de har flytt det bistra nordiska vinterklimatet. Nästan ingen verkar längre lida av flygskam, eller så har de lärt sig att leva med den. Vi lutheraner föds till syndare, en skam mer eller mindre kanske inte har så stor betydelse för oss?

Den heliga turismen

EU:s satsningar på SAF och andra fossilfria flygbränslen är tämligen blygsamma, åtminstone i jämförelse med vad som satsas på fossilfria landtransporter. Samtidigt tas pengar ur statliga och kommunala kassor för att locka turister, oavsett om de kommer med flyg, tåg eller bil.

Johan Trouvé, vd för Västsvenska Handelskammaren, sade så här till DN efter branden i det nästan färdigbyggda äventyrsbadet Oceana, som ägs av Göteborgs stad och hittills har kostat 1,3 miljarder kronor: "Det är ju en halv miljon besökare som kanske hade shoppat, tankat bilen och besökt några andra attraktioner i stan."

Massturismen ifrågasätts sällan, eftersom den är en heliga graal som skapar lokala inkomster och jobb. Med Oceana ska Inte Göteborg konkurrera med Paris. Det är Liseberg som ska konkurrera med Disneyland. Jag känner lite sorg för Göteborg.

Klimataspekterna på denna typ av turism nämns inte med ett ord i DN:s artikel. Orden klimat, miljö och CO2 förekommer inte. Tidningen toppas i stället av en artikel med rubriken "Så stora utsläpp orsakar invånarna där du bor". Varför ifrågasätta klimatpåverkande turistsatsningar, när vi kan fördela klimatskammen på läsarna, utifrån postnummer?

Exempel 3: Solpaneler nära polcirkeln

Mitt sista exempel handlar om solpaneler. Egentligen är det väl tveksamt om solpaneler på hus nära polcirkeln är det bästa sättet att rädda klimatet. Det vore väl bättre att sätta upp dem i länderna runt ekvatorn, för att få ut mesta möjliga effekt på minsta möjliga yta med minsta möjliga gruvdrift efter neodymium, dysprosium, praseodymium och de andra sällsynta metaller som används i panelerna?

Kanske är det ändå bättre att vi gör det än att ingen gör det? Och nu, med ett par år av höga elpriser och skattesubventionerad solkraft, sätts det upp solpaneler i ett rasande tempo. Det lönar sig nämligen. Vi funderar allvarligt på att göra det, vi ser det som ett pensionssparade som dessutom åtminstone är lite bra för klimatet. Vi hade hellre satt upp panelerna på huset på Kreta, men där har vi inget tak att sätta dem på.

Däremellan kommer plånboken

Ledare: Förbud fungerar faktiskt fortfarande

I min förra ledare skrev jag att bara lagstiftningen kan rädda klimatet. Men det var alltså inte helt sant, för däremellan kommer plånboken! Vi gör medvetna val om de inte kostar för mycket, helt enkelt. Fyrtiotre spänn för en flaska vodka eller åttatusen samt en extra semestervecka för en resa är för mycket för de allra flesta. Helst ska vi tjäna på valen. Därför sätter vi upp solpaneler.

Politikens uppgift är alltså inte bara att förbjuda oss att göra fel utan mist lika mycket att belöna oss för att vi gör rätt, vare sig vi är flygbolag eller superokända privatpersoner.